”Vaktar” grannens katt (bäbis?) nu under helgen. Jag är egentligen inte så förtjust i katter, men ibland är han ju bara så söt att man smälter lite. När jag hälsade på honom i dag så var det ett mycket kelsjukt djur jag träffade på. Han kom galopperande ur intet så fort jag öppnade dörren, och verkade en aning besviken över att det var jag och inte husse, men allt sådant var förlåtet när jag gav honom mat.
Efter att han knaprat lite mat skulle det gosas, så han letade rätt på mig där jag satt i soffan. Han tassade runt på mig, strök sig och spann och jag gjorde mitt bästa för att inte dö kitteldöden. Kanske är jag lite konstig men jag tycker att det kittlar fruktansvärt mycket när katter trampar runt på mig. Slutligen la han sig ner i mitt knä och låg där typ tre minuter, innan han kom på att han var akut hungrig och måste äta lite mer.
Han återvände småningom, och då hade jag lagt mig ner på soffan. Mottot nu verkade vara ”ju närmare desto bättre”. In your face, milt uttryckt, för ett par sekunder såg jag inget annat än päls genom glasögonen. Efter ett tag hittade han lite ro i sin uppspelthet och rullade ihop sig till en boll på min bröstkorg. Vi låg där i kanske 6,5 minuter innan något ljud utifrån nödvändigtvis måste undersökas genom fönstret. Efter det gick han runt i sin egen lilla värld ett tag och jag började fundera på att ge mig av, men så fort jag nämnde det kom han rusande. Nej, nej, nej, kurr, kurr, kurr och inte ska du gå någonstans, så han la sig i mitt knä och låg där i ungefär en kvart. Sedan blev han akut hungrig igen, och jag passade på att lämna lägenheten, täckt av katthår.
Enda bilden jag har på bäbis, som för övrigt heter Yster.
Den är suddig och gammal (från juni 2011), men någon bild på kattskrutten måste ni ju få, tänkte jag.
Jag kikade in en sväng till nu i kväll. Han dök upp från ingenstans ur mörkret, slängde sig framför mig på golvet och rullade runt. Jag gav honom mera mat och satte mig i soffan en minut eller två, men han hittade något annat intressant att undersöka på golvet. Jaha, men då går jag till affären då, sa jag och reste mig. Hans gulgröna mötte mina något-slags-blå och han bad så som jag inte visste att katter kunde be. Snälla, stanna lite till, sa ögonen. Kom då! sa jag och satte mig i soffan igen, sekunder senare hade jag en spinnande katt som slängde sig handlöst i min famn. Även när jag typ 10 minuter senare lyfte bort honom och reste mig för att gå gjorde han allt för att jag skulle stanna. Förföljde mig, svansade runt benen på mig, och ålade runt på hallmattan. Jag lovade honom att jag skulle komma tillbaka i morgon, hälsade sedan god natt och gick.
Söta idiot-katt!
